Av Emilia Stråge

​

Jag vet att de inte är lätt i dessa situationer. Jag vet att jag lärt mig sätta ner foten. Att de känns bäst för MIG inuti, efteråt, om jag gjort det.

 

Idag hade jag varit tydlig, sagt ganska högt till min son, något liknande som "JA, jag vet att folk har problem och är rädd för att alla inte är likadana. Men jag vet att du gör så gott du kan och det är bra mycket bättre! Jag är stolt över dig och skulle alltid välja dig. Du är unik och fri att vara precis DU. Tänk om alla skulle vara likadana och gilla samma saker... fy vad hemskt tråkigt!! Kom så går du och jag och hittar på något, som vi tycker är roligt!

Vad vill du göra?

Fika kan vi ta på vägen hem, du och jag! Eller vill du hellre ha glass?"

 

Ja, jag gör faktiskt så.

Ja, jag har lämnat mitt i ett samtal.

Ja, många tycker att jag är både pinsam konstig OCH curlande/överbeskyddande.

Det skiter jag helt ärligt i.

Jag vet hur de är att vara den där ungen.

Har man bara NÅGON som står upp för en i dessa situationer, så mår man lite bättre inuti.

Jag behöver visa mitt barn att det ÄR okej att vara precis DU, även om andra inte fattar det.

 

Jag tror även att andra barn kan lära sig att även dom duger precis som dom är och är välkomna att vara med OSS om dom verkar nyfikna.

Det har också hänt.

Jag har brutit dumma grejer, tagit med min son och gjort något kul. Spela boll, klättra i träd, tävla till olika saker...

Och efter ett tag kommer dessa barn som ju inte "klarade av min son" och frågar lite försiktigt om dom också får vara med.

Ja, svarar jag.

DETTA gör vi.

Du får VARA MED oss om du vill :)

9 av 10 gånger slutar de då faktiskt med att vi leker flera stycken.

Min son lär sig att det GÅR.

Med vägledning och hjälp.

Andra barn lär sig att det går.

Att dom måste vara tydliga, och be en vuxen om hjälp om de blir knas.

Att det är roligt, när man gör på rätt sätt.

Att min son behöver (lite) extra hjälp att se, förstå och hantera saker som uppstår eller inte blir som han tänkt.

Jag har visat, förklarat och visat igen så himla många gånger.

För andra.

För skolan.

För vuxna som inte vågar lära sig hur man är med ANNORLUNDA barn. Man måste bara visa dom att deras väg är inte enda tänkbara eller enda rätta.

De gör faktiskt skillnad när jag visar ATT de går.

 

Resultatet är häpnadsväckande.

Mindre bråk, mindre sammandrabbningar, mindre gråt och utbrott, mindre

energi som går åt till oro, stress och att känna sig FEL.

En son som kommer till mig när saker blir fel, även när tanken var helt galen

från början.

​

De är okej.

VI löser det tillsammans.

Tillsammans är nyckeln.