Av Alina Larsson

(Inspirerad av mina käraste)

 

​

Solens strålar skimrar genom is,

Lyser upp gestalter i mitt fönster.

Bruten på ett magiskt gåtfullt vis

Ser jag världen genom vinterns mönster.

 

Jag ser skog där det stod hus igår,

Blåa vindar och tidlösa strömmar;

Jag hör tusen knarrigt-lätta spår

Som förenar himmel, snö och drömmar.

 

Jag ser röda trådar och system 

Där de flesta bara ser oreda.

Jag ser lösning där man ser problem,

Men förändring bör man förbereda.

 

Jag kan fastna på en tågstation 

För att räkna alla hjul som snurrar.

Jag hör brus istället för lektion

För att datorfläkt i hörnet surrar.

 

Det som gör dig pigg utmattar mig,

Det som gör dig sömnig ger mig gnista.

Jag mår bäst med rena ”ja” och ”nej”,

Veckoschema och att-göra-lista.

 

Jag vill ha ett förutsägbart liv,

Korv till lunch och äppelpaj till fika.

Jag kan vara långsam och naiv,

Men kan inte ljuga eller svika.

 

Jag hör färg i ord och i musik,

Jag ser känslovirvlar när jag blundar.

Jag kan kanske kallas för unik –

Eller bara lite annorlunda?

 

I mitt huvud bildas parafras

Av allting jag kände, såg och hörde.

 

Jag ser världen genom frostigt glas…

Eller är det kanske du som gör det?