top of page

Grön och särbegåvad

Av Alina Larsson

För några veckor sedan var min man och jag på musikalen Wicked i Göteborg – väldigt bra musikal förresten, varmt rekommenderas! I mina ögon är det ett äkta konstverk, bl.a. för att det finns så många nivåer av djuphet i den och flera sätt att tolka vad den handlar om. Kanske beroende på vad som är viktigast för en, så tycker några att historien berättar om vänskap mellan kvinnor, om kärlek, om politisk situation i världen, t.o.m. om djurplågeri…

För oss som kämpar igenom ett speciellt föräldraskap, var det glasklart att det handlade om att vara annorlunda. Det var nästan smärtsamt att se hur en person kan bli oförstådd, ignorerad och utfryst, utan att någon ens försöker se hur fantastisk, begåvad och fin hon är inuti, bara för att hennes utseende och beteende avviker från det vanliga. ”Vad då, hon är ju bara lite grön och särbegåvad, vad är problemet?!” – var både min och min mans spontana reaktion.

Och det sorgligaste är, att hon tvingas leva ett tufft och tragiskt liv – inte pga. sitt utseende, utan för att människor runtom har bestämt att det är fel att se ut så här.

I mitt minne dök det upp en kompis berättelse om sin resa till Kina för några år sedan. (Kan nämna att kompisen är ganska lång, har ljus hud, blå ögon och blont hår.) Pga. administrationsstrul råkade hon hamna i ett litet samhälle där folk nästan aldrig sett någon från utlandet. Hon behövde hjälp och försökte fråga någon, men människor bara stirrade på henne. Vissa pekade på henne, några tog foton, andra försökte gömma sig…

Som tur är tros vi leva i ett modernt och öppensinnat land, där det inte spelar någon roll vilken hud- eller ögonfärg man har. Vi verkar även ha lärt oss att ta hänsyn till fysiska funktionsnedsättningar också, man har anpassat byggnader och kollektivtrafiksfordon. Men… när vi ser ett beteende eller agerande som inte passar in i standardmönstret, så försvinner plötsligt både tolerans och förnuft, och de ersätts med irritation och ilska.

Så varför skriver jag att musikalen Wicked är så bra då? Ju, för att den påminner också, att trots allt finns det personer som ser det som finns inuti skalet och som vågar stå för det. Att det går att hitta sin väg och sin ro även i de tuffa omständigheterna, och kanske t.o.m. utvecklas till en bättre version av sig själv. Att man lär sig uppskatta det man har, hitta oväntade lösningar och bli lycklig på sitt sätt.

För att man blir än en gång övertygad om att ”annorlunda” är varken fel eller rätt. Det är bara ”ett annat sätt att se på världen”.

Grönt
bottom of page