Nu har mina föräldrar förstått det så till jul slår de inte in några klappar till mig. Julen är tillräckligt utmanande ändå.

​

När det blir julafton fylls alla andra av pirr och förväntan. Jag, som helst skulle ha en vanlig fredag, åker rakt in i en karusell av intryck som jag förväntas bli lycklig av. För det blir ju alla andra barn väl?

​

Vi knackar på hos mormor. Den finaste människan jag känner. Jag är nog hemligt kär i henne faktiskt.

Men det är inte som vanligt där. Huset är fullt av konstiga prylar. Gran, tomtar och annat onödigt.

Mormor är också annorlunda. Hon springer omkring och fixar med konstiga saker. Förstår hon inte att hon ska leka och gosa med mig som hon brukar göra när jag kommer hit? Varför ska det vara annorlunda idag bara för att det är julafton?

​

Det luktar något. Nej vänta, det luktar massor. Julmat. Inte min favorit. Jag får kväljningar och drar mig undan.

​

Har de möblerat om i köket också?! Var ska jag nu sitta när min vanliga plats inte finns? Undra om dom förväntar sig att jag ska sitta med vid det där långa bordet och äta medan de andra mumsar på den där stinkande julmaten och pratar i munnen på varandra? Får huvudvärk av bara tanken.

​

Springer nog till soffan och tar det lugnt i stället.

​

Men vänta. Det sitter folk där. Någon har lagt beslag på min mack. Ja alltså, det är där jag tankar när jag behöver skärma av och få ny energi.

​

Om jag har tur flyttar dom på sig för att dom förstår att jag behöver det.

​

Timmarna går och jag blandar lek med att försöka ta det lugnt i ett hus som är överfullt av kärlek och människor som älskar mig samtidigt som det är alldeles för mycket på en o samma gång.

​

Mina föräldrar undrar hur länge jag kommer orka med. De fixar och donar så att jag ska trivas. Jag äter lite av min egen mat när alla andra ätit färdigt. Jag leker en del och försöker trots allt som är annorlunda för dagen göra sånt jag brukar hos mormor. Och får jag inte det så kan jag bli rätt ledsen faktiskt. Jag vill så gärna att i alla fall något ska få vara som vanligt denna konstiga dag.

​

Tomten kommer, Kalle Anka på tv:n och alla mumsar julgodis. Jag kunde inte bry mig mindre. Med ett äpple i handen står jag ut in i det längsta för att min familj ska få fira sin älskade julafton.

​

Väl hemma somnar jag trött av alla intryck. Sen väntar ett par dagars bakfylla. Ja alltså, energimässigt. Det kommer ta ett tag för mej att återfå min vanliga energi.

​

Tur det är ett år kvar till nästa julafton.

​

/Joel 6 år autism 3 och if

​

​

En text jag skrivit utifrån mina erfarenheter som mamma till Joel. Vill påminna världen om att vi alla är olika