Acceptera varandra så som vi är
Av Jessica Kirjavainen
â
Hörrni, den 2:a april är det ju autismdagen!
Det ska vi fira tycker jag.
Inte uppmärksamma.
Utan vi ska firas!
Alla vi autistiska.
â
Låt oss inte förstöra festen bara.
Så inga symboler med pusselbitar.
För vi saknar ingen bit alls.
Vi är hela och precis så som vi ska vara.
Inget från ”autism speaks” heller tack.
De vill ”bota” oss med autism.
Men det är inget som ska ”botas.”
Det är såhär vi är och vi är fantastiska.
â
Allt är inte lycka och superkrafter.
Visst är det en superkraft stundtals.
Men jag tror aldrig någon superman någonstans har låst in sig på en toalett och gråtit över allt.
Det är stundtals en kamp.
Så om vi alla försöker förstå varandra.
Så skulle det hjälpa mest av allt.
â
Vår energi tar lätt slut.
Av saker ni andra nog aldrig tänker på.
Så ett försök att förklara hur det är för oss tänkte jag ge mig på.
Jag vet att jag skriver mycket när jag vill förklara.
Och jag önskar ni tar er tiden att läsa.
Om morgonen inte startar med samma frukost och kläder som man tänkt.
Så kan energin vara låg redan där.
Man måste ändå ut i dagen.
Vara med i allt som krävs.
Alla ljud hörs på en gång.
Lappar skaver mot hud.
Energin sinar ut.
Jacka kan man inte ha på om den inte känns som den brukar.
Utebyxor är uteslutet då såna är för stela.
När energin är så låg.
Blir allt enormt svårt.
Små små krav kan bli helt oöverstigliga beroende på vad vi har för dag.
Det sociala tar all den lilla energi vi har kvar.
â
För det här med socialt samspel.
Som alla andra verkar ha fötts in i.
Sociala koder, ordvitsar, ironi och annat.
Det fick vi aldrig handboken till.
Så det får vi försöka lära oss själva.
Och innan en förstått det.
Så är känslan man har.
Att alla vet något förutom jag.
Vilket gör stressen än mer stor.
Utöver allt annat som vi måste hantera.
â
Stora grupper människor är något vi inte gillar.
Allt ljud, det sociala och intrycken blir överväldigande.
Att äta med andra är ofta väldigt krävande.
Då måste ätande kombineras med det sociala.
â
Vi kan ha upprepade mönster, rutiner, ljud och rörelser för oss.
Om de bryts blir vi stressade och mår dåligt.
Ögonkontakt går ibland bra särskilt när vi är trygga.
Ibland känns det som om någon försöker krypa in i mitt jag.
â
Stress, krav, sociala situationer och mycket intryck bla.
Är saker som tar energi som vi ofta har för lite av.
Saker som tar energi kallar vi i vår familj för ”röd tid.”
Efter röd tid måste vi ha planerat in återhämtning i sånt som ger energi som vi kallar ”grön tid.”
För oss är det livsviktigt.
â
Ibland krävs det så lite för att vara röd tid och vi märker inte att det var det förrän efteråt.
Då är energin helt slut och det slutar liggandes under tyngdtäcke med ångest och gråt.
â
Beröring kan vara väldigt obehagligt.
Känsligheten för sinnesintryck kan vara stor eller liten.
Nått litet kan hos någon göra enormt ont.
Medan någon annan kan gå med bruten fot.
Någon fryser för jämnan och vill ha alla kläder på jämt.
Några andra känner inte kyla alls och går nakna jämt.
Ibland är allt det där samtidigt.
På samma gång inuti.
â
Vi är väldigt känsliga vad gäller konsistens och mat.
Vi är även väldigt känsliga för ljud, ljus och material.
För intryck överlag.
Vi ser allt hela tiden men kanske inte den stora bilden.
Och ibland när det blir för mycket av allt.
Så stänger vi bara av.
â
Vi tänker konkret och hör det som sägs.
Läsa mellan raderna är lixom inte vår grej.
”Vi får se hur det blir.”
”Vi tar det som det kommer.”
Är inte vår melodi.
Det känns mer som en utopi.
Kroppsspråk, gester och sånt där.
Det finns inte så mycket i vår värld.
Däremot kan fel ansiktsuttryck komma.
När man blir arg, ledsen eller stressad.
Så ett skratt kan komma när man får skäll.
Det är sånt där vi inte styr själva.
â
Vi vill ha tydlighet och struktur.
Vi vill veta innan vad som ska hända.
När, var och hur det ska ske.
Vi gillar inte nya ovana saker.
Och inte när det blir ändringar.
Vi vill ha schema till det mesta.
Veckor som dagar.
Vardag som sommar.
Att veta i vilken ordning saker ska göras.
Hur saker ska genomföras.
Det lär vi oss inte per automatik.
Som andra verkar göra.
Utan vi måste tänka i varje moment.
Vad vi ska göra.
â
Vi kan fastna i våra intressen.
Sitta i timmar och bara njuta.
För det här med hur lång tid något tar.
Det är något vi inte vet exakt.
Och där kan vi gömma oss.
Och bara få vara.
Tanka energi.
Och där kan det ibland vara.
En superkraft utan dess like.
â
Vi ser detaljer som många inte gör.
Vi löser problem som andra inte kan.
Vi är nytänkande och påhittiga.
Vi är pålitliga och ärliga.
Vi ser det vi ser och inte det vi ”borde” se.
Vi uppfinner nya saker som inte fanns.
â
Det här såhär vi fungerar.
Och det är såhär vi vill få vara.
Vi ska inte behöva lära oss.
Att vara något vi inte är.
Vi vill inte att ni ska lära er.
Vara något ni inte är.
Olika är ju bra!
Olika behövs.
Att behöva maskera och försöka passa in ger bara sår och djupa ärr.
Och nu när jag 41 år så kan jag inte förstå vad nyttan är?
Att försöka vara något man inte är.
Livet är för kort.
För att slösas bort.
Jag vill att alla som nu är små och även stora ska förstå hur värdefulla deras unika jag är.
Så om vi kan förstå och acceptera varandra så som vi är.
Så är jag övertygad om att det här blir en bättre värld.
För alla.
För vi är ALLA fantastiska.
Precis så som vi är.
Så GRATTIS till oss på autismdagen!
