Av Jessica Kirjavainen

​

När någon är annorlunda.

Vi kan säga npf.

Eller bara underbar.

Ett litet underbart väsen.

Född av stjärnor.

Byggd av drömmar.

Början på allt.

Ett underbart litet väsen.

Som försöker finnas till.

Har ett annorlunda sätt att tänka.

Känner inte saker som alla andra.

Rutiner är ett måste.

Ljud är för höga.

Gillar inte mycket folk.

Eller att kramas.

Känslor svåra att tolka.

Blir till ilska.

Föräldrar lär nytt.

Försöker förstå.

Kämpar.

Gör scheman.

Förbereder.

Går på kurs för att lära.

Försöker lära att hantera.

Lära varandra. Barnet. Alla andra.

Ett litet väsen som är underbar.

Föräldrar som försöker varje dag.

När någon är annorlunda.

Mot vad vissa tycker en ska vara.

När en inte passar.

I normen. I samhällets mallar.

I lekparken finns det arga föräldrar.

I skolan alla krav.

Ett fantastiskt litet väsen.

Som går i kras.

Föräldrar sopar upp skärvor.

Försöker läka.

Pussa bort det onda.

Talar om. Berättar. Försäkrar.

Att barnet är precis som barnet ska vara.

Att det inte är något barnet gör.

Som är fel eller annorlunda.

Det är samhället. Skolan.

Som inte passar alla.

Lotsar genom ångest med kramar.

När det inte alls fungerar.

Barnet vill bara vara hemma.

För där får barnet vara.

Precis som barnet vill vara. Ska vara.

Ett underbart litet väsen.

Det finaste av alla.

Född av stjärnor.

Byggd av drömmar.

Där drömmar hotar falna.

Ett litet väsen så underbar.

För stor och fantastisk.

För normens ramar.

Ramar som blir en svarv.

Skalar bort.

Väsenets personlighet.

Hotar att få det att upphöra.

Vara sig själv.

Försöka passa in.

Som kan kosta.

Välmående. Livsglädje. Självkänsla.

Ett litet underbart väsen.

Som blir knäckt från början.

Bakom står en liten förälder.

Som gråter av rädsla.

Det är vårt ansvar.

Som förälder.

Att trycka in barnen.

In i ramen.

Tvinga till skolan.

Får vi höra.

Men vårt yttersta ansvar.

Vår förbannade skyldighet.

Är att lyssna på barnen.

Förstå. Lära nytt. Anpassa.

Alltid lyssna på dem.

På vårt eget hjärta.

Jag stod och såg upp på månen.

Bad om råd.

Och jag kunde förnimma.

Där jag stod.

”Fortsätt bara kämpa.

Försök förändra.

Om tillräckligt många är annorlunda.

Måste ingen tvingas vara normal.”