Av Alina Larsson

​

Ett av mina barn har bytt skolan från en ”vanlig” till en anpassad, och då blev vi föräldrar kallade till ett föräldramöte. Vi hade en känsla av att det skulle kunna bli lite annorlunda, men visste inte vad vi skulle förvänta oss.

​

Början var ganska förutsägbar, med alla föräldrar för hela anpassade skolan samlade i en stor lokal för att ta emot allmän information. Sedan fick man gå till var sin klass. Vi såg ”våra” fröknar och följde efter, lite förvånade att det bara var några få vuxna som följde med… tills vi tänkte till att – just det – det är ju bara fem elever i vårt barns klass! Och fem vuxna som tar hand om barnen. Är det inte ganska fantastiskt egentligen? 

​

Vi samlades runt ett bord i klassrummet, föräldrar tillsammans med pedagoger, och pedagogerna visade bilder på våra barn från skolans vardag. Jag tittade uppmärksamt på skärmen, det var många olika stunder fångade: fokuserade, nyfikna, kämpande, nöjda – engagerade. Jag visste att alla barn i klassen hade en hel del svårigheter, men det märktes knappt bakom glädjen som genomstrålade bilderna.  

​

Och sedan råkade jag titta på dem som satt runt bordet med mig… Så mycket medkänsla, ödmjukhet och kärlek i allas ögon, både föräldrarnas och personalens! Det var så vackert att se dessa blickar, och det kändes som att alla vi var en stor familj med gemensamma värderingar, gemensamma utmaningar och gemensam lycka.  

​

När bilderna tog slut blev det tyst.

”Så, vad tycker ni?” – frågade en av lärarna försiktigt efter en stund. 

”Vilka FINA barn VI har…” – vågade jag svara först. Och kände att en våg av värme omfamnade oss alla.