Av Alina Larsson

​

Mitt barn.

Min stora sorg och min oändliga kärlek.

 

Varför gick det snett? Eller är det ”det sneda” som är det absolut perfekta egentligen? Varför tycks det att något är fel bara för att det inte är likt majoriteten? Varför kallar man för ”typiska symptom” något som i själva verket är helt unikt och totalt fascinerande?
Jag – som tycker om rött hår och knallgröna bilar och tilltalas av människor med enastående personligheter – varför ska jag vara bekymrad för att du är som du är?

Du sprider glädje. Du lyfter vårt tålamod, förståelse och respekt. Du lär oss filtrera bort det oviktiga. Du fyller vårt föräldraskap med en djupare mening. Du visar oss livet i ett annat, flerdimensionellt perspektiv.

Du är det Rena Ljuset och den Nakna Kärleken.

Någon kanske kan bli skrämd av dig... – någon som själv lever i mörkret, utan att ha lärt sig att älska.